Följer hästlasagnen med spänning. Den säger så mycket om dagens globala ekonomi och våra konsumtionsmönster.
Många har ju käkat häst. I alla fall om du beställt en plankstek och en stor stark för 99 kronor i Stockholm city eller för den delen oxfilépizza. Det visste du väl?
Som vanligt gäller det bara att tänka logiskt. Trav är ju en svensk folksport. Och hur många hästar blir en Victory Tilly eller en Commander Crowe? 1 på 100, 1 på 1000? Jag vet inte. Men jag vet att de hästar som inte når V75 vill ingen betala matlappen för. Jo, det heter så på travspråk. En matlapp – prispengar som räcker till mat fram till nästa lopp.
Den ansvarslösa outsourcingen
I vår värld är det knappt något stort konsumentföretag som har egen tillverkning längre. Det gäller inte bara färdigmat utan också hemelektronik, kläder, leksaker och de flesta enkla konsumentprodukter. Från Findus och IKEA till Hennes & Mauritz och Apple.
Det är skönt. Då slipper man ansvar. Inget personalansvar. Inget miljöansvar. Inget hälsoansvar.
Med mer komplexa och mindre standardiserade produkter som tvättmaskiner, bilar och flygplan så är dock produktansvaret mycket större. Bäst att göra det själv helt enkelt.
En felkonstruerad flygplansmodell kan vara slutet för hela Boeing. Medan en felsydd t-shirt från H&M bara är en axelryckning.
Fabrikslängtan
En reaktion mot detta har blivit att vi börjat åtrå egenproducerat. Vi längtar tillbaka till Anderssons, Petterssons och Lundströms fabrik.
Det har börjat poppa upp små mindre butiker lite varstans som säljer halvlyxprodukter till medelklassmänniskor. De heter matvarufabriken, lakritsfabriken, chokladfabriken, glassfabriken, korvfabriken och så vidare.
Vi vill ha en äkta lasagnefabrik. Två italienska gubbar, som Antonio Carluccio och Gennaro Contaldo, som frossar i Italian slow food. Så vill vi ha vår lasagne.
Vi längtar efter den genuina känslan. Vetskapen om att personen som säljer också har tillverkat produkten själv med sina egna händer. Med kärlek, passion och stolthet. Långt bort från ett nedmalt rumänskt hästlår.
De mest respekterade varumärkena bygger på egen produktion. Gediget hantverk ger substans och kvalitet. Och inte bara snygga loggor och förljugen livsstilsreklam. Ta till exempel Patek Philipe och Rolls-Royce. Tänk om det skulle komma fram att en Calatrava eller en Phantom sätts ihop av nepalesiska barn i Indien.
Konsumentmakt
I färdigmatsbranschen, till skillnad från klockor och bilar, finns det ingen status alls så det blir ett race to the bottom. Mycket av den globala konsumentmarknaden handlar i dag om att designa och marknadsföra snarlika produkter på ett smartare sätt än konkurrenten för att kunna ta ut ett högre pris.
För mig är det en gåta att normalt begåvade människor kan betala otroliga överpriser för bomullstyg (t-shirts) och plastbitar (solglasögon) bara för att Madonna eller någon annan kändis vid kanske inte mer än ett tillfälle (reklamfotograferingen) haft dom på sig.
Vi vill ha det genuina och unika men ofta så är vi inte villiga att betala för det. Vi konsumenter fuskar också och lurar oss själva.
Vi kan därför inte bara beklaga oss. Även om det naturligtvis ska finnas offentliga kontrollinstanser som kan avslöja fusk. Vi konsumenter bestämmer i stor utsträckning vad som produceras för det är vi som betalar.
Men är vi beredda att betala? För ett gott samvete? För en lasagne med nötkött? Och inte bara bekvämlighet och dyr marknadsföring.